E A E Han kom med mig när jag drog bort den våren, E A E som en hund följde han mig tätt i spåren. B E A Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets land, E B E men Kristina, guldet blev till sand. Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka. Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka! Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland. Åh, Kristina, guldet blev till sand A B A Han, som var min kamrat, B A Abm E han trodde mitt ord, fast jag redan då Abm C#m Abm såg, att längs denna väg A E B fanns knappast det jag ville nå. Över prärien kom vi till en öken. Vi gick vilse och började se spöken. Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand. Åh, Kristina, guldet blev till sand. Jag, som var hans kamrat, jag tog honom över land och hav. Ökenvinden har höljt ett täcke över hans tysta grav. A D A Ur en stinkande källa drack han vatten. A D A Han blev sjuk och gick bort från mig den natten. E A D När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand A E A och Kristina guldet blev till sand. D A E A Åh, Kristina, guldet blev till sand.